Fler avgöranden om vinstutdelning och korttidsstöd från kammarrätten

Gemensamt för de tre målen där kammarrätten gav Tillväxtverket rätt (mål nr 3947-21, 3823-21 och 3784-21) var att bolagen beslutat om vinstutdelning en tid innan de ansökte om stöd för korttidsarbete men att utdelningarna inte kom att verkställas. I samtliga mål konstaterade kammarrätten inledningsvis att en beslutad utdelning inte alltid behöver innebära att allvarliga ekonomiska svårigheter inte har funnits för den aktuella stödperioden, utan att en helhetsbedömning måste göras utifrån förhållandena i det enskilda fallet. Kammarrätten uttalade dock att utdelningarna talade för att bolagen inte ansåg sig ha allvarliga ekonomiska svårigheter vid tiden för beslutet. Kammarrätten fann att de tre bolagen inte närmare lyckats förklara hur pandemin påverkat bolagets ekonomi i sådan omfattning att bolaget ansåg det nödvändigt att ansöka om stöd hos Tillväxtverket, speciellt mot bakgrund av att det så kort tid innan beslutat om utdelning.

I mål nr 3909-21 blev utgången däremot den motsatta. Bolaget hade beslutat om vinstutdelning den 27 mars 2020 och sedan ansökt om stöd hos Tillväxtverket den 17 maj 2020. I motsats till de tre målen ovan ansåg kammarrätten att bolaget angett fler och framför allt mer specifika omständigheter som talade för att bolaget var i en allvarlig ekonomisk situation vid ansökan om korttidsstöd, bland annat hade flera byggprojekt ställts in och bolaget hade fått anstånd hos Skatteverket med betalning av skatter och avgifter. Dessutom hade den planerade utdelningen inte verkställts då det inte funnits medel i bolaget för det. Mot bakgrund av detta och det faktum att det enligt kammarrätten gått en förhållandevis lång tid mellan beslutet om utdelning och ansökan om korttidsstöd ansåg kammarrätten att bolaget haft rätt till det stödet.

I samtliga mål uttalade kammarrätten att det är det aktuella bolaget som har bevisbördan för att förutsättningarna för stöd är uppfyllda vid ansökan om korttidsstöd. När det gäller återkrav av ersättning är det däremot Tillväxtverket som har bevisbördan för att bolaget har förorsakat att stöd lämnats på felaktig grund. Kammarrätten ansåg att Tillväxtverket uppfyllt sin bevisbörda genom att visa att bolagen beslutat om utdelning kort tid innan bolagen ansökte om stöd hos Tillväxtverket. Därmed var det upp till bolagen att göra sannolikt att bolagen trots beslutet om utdelning haft rätt till korttidsstöd, vilket alltså endast ett bolag lyckades visa.

Kammarrätten var dock oenig i samtliga fyra mål. Den skiljaktiga menade, likt förvaltningsrätten, att ett beslut om utdelning visserligen är en tydlig indikation på att bolaget inte självt har ansett sig ha allvarliga svårigheter vid tidpunkten för beslutet, men att det inte utesluter att allvarliga ekonomiska svårigheter kan ha uppkommit efteråt. Därför kan ett beslut om utdelning inte ensamt visa att rätt till stöd saknas och Tillväxtverket har därmed inte nått upp till det beviskrav som gäller. Således är det först när Tillväxtverket nått upp till beviskravet och i tillräcklig mån visat att bolaget har förorsakat att stöd lämnats på felaktig grund som det i sin tur ankommit på bolaget att lägga fram motbevisning för att visa att det ändå inte förelåg skäl att återkräva stödet.  Utgången i de olika målen kan alltså till stor del förklaras av vilket beviskrav man uppställer för en myndighet i förvaltningsrättsliga mål om återkrav. Mot bakgrund av de oklarheter som fortfarande synes gälla och de stora konsekvenser som ett återkrav kan innebära för bolag talar allt mer för att det krävs ett vägledande mål från HFD i frågan.