Intressanta avgöranden och prövningstillstånd från andra och tredje kvartalen 2025

HD: "Gruppens ramavtal", T 6154-24, 2025-08-27

Tre personer bildade ett aktiebolag och ingick ett ramavtal med en region efter en offentlig upphandling. Två av bolagsgrundarna bildade därefter ett nytt bolag och överlät ramavtalet till det nya bolaget utan att något vederlag betalades. Målet vid Högsta domstolen avsåg frågan om det hade förekommit en överträdelse av den aktiebolagsrättsliga generalklausulen i 8 kap. 41 § första stycket aktiebolagslagen och om det förelåg skadeståndsskyldighet enligt 29 kap. 1 § samma lag. Högsta domstolen konstaterade att ramavtalet som sådant hade ett värde och att överlåtelsen i realiteten syftade till att överföra ett ekonomiskt värde från det ursprungliga bolaget till det nya bolaget. Domstolen fastslog därför att överlåtelsen innebar en överträdelse av generalklausulen. Genom överlåtelsen hade de två bolagsgrundarna, enligt Högsta domstolen, uppsåtligen orsakat den tredje bolagsgrundaren skada, varför de var skyldiga att ersätta den skada som överlåtelsen orsakat. Med stöd av 35 kap. 5 § första meningen rättegångsbalken uppskattade Högsta domstolen skadan till 200 000 kronor. Avgörandet kan läsas här.

HD: "Meteoriten", T 3007-24, 2025-08-19

Högsta domstolen har meddelat dom i det s.k. meteoritmålet. Bakgrunden var att en meteorit hade fallit ned på en fastighet och tagits om hand av andra än fastighetsägaren. Frågan inför Högsta domstolen var om meteoriten skulle anses utgöra fast egendom (och således tillhöra fastighetsägaren) eller lös egendom (och således tillhöra upphittarna). Högsta domstolen konstaterade att det avgörande för bedömningen var att en meteorit är unik genom att den kommer från rymden och skiljer sig från stenar och annat material som utgör beståndsdelar av fast egendom. Utgångspunkten är därför att en meteorit inte utgör en beståndsdel av den fasta egendom som den hamnat på. Högsta domstolen konstaterade därmed att en meteorit ska betraktas som lös egendom om den inte har integrerats med den fasta egendomen, och att en upphittare därmed kan förvärva äganderätten till meteoriten genom att ta den i besittning. I det aktuella fallet hade meteoriten nyligen fallit och låg lätt tillgänglig utan att ha integrerats med jorden, varför upphittarna ansågs ha bättre rätt till meteoriten genom besittningstagandet. Avgörandet kan läsas här.

HD: "Nätkasinot", T 607-24, 2025-07-01

Bakgrunden till målet var att en person hade förlorat stora summor pengar genom datorsimulerade kasinospel. Frågan inför Högsta domstolen var om det skulle strida mot tro och heder att göra gällande de rättshandlingar som lett till avtal om spel enligt 33 § avtalslagen. Högsta domstolen konstaterade att spelföretagets speldata visade tydliga tecken på att kunden hade tappat kontrollen över sitt spelande och att spelföretaget därmed måste anses ha haft vetskap om att kunden hade allvarliga spelproblem. Trots detta hade spelföretaget, enligt Högsta domstolen, fortlöpande riktat uppsökande marknadsföring till kunden, bland annat i form av erbjudanden om bonusar och liknande. Sammantaget konstaterade Högsta domstolen att omständigheterna var sådana att det skulle strida mot tro och heder att göra gällande rättshandlingarna med vetskap om dem. De omtvistade rättshandlingarna kunde därmed inte göras gällande, och spelföretaget blev skyldigt att återbetala drygt 500 000 euro, vilket motsvarade kundens nettoförlust. Avgörandet kan läsas här.

HD: "Panelvirket", T 5269-23, 2025-06-24

Ett sågverk sålde ett parti panelvirke till en återförsäljare, som i sin tur sålde det vidare till ett byggmästarföretag. Byggmästarföretaget sålde därefter virket till en slutkund. Slutkunden upptäckte fel i virket och reklamerade till byggmästarföretaget, som i sin tur reklamerade felet till återförsäljaren. Återförsäljaren reklamerade därefter till sågverket, nästan tre veckor efter att ha låtit ta emot virket för lackering. Högsta domstolen hade att pröva om återförsäljaren hade reklamerat inom skälig tid enligt köplagens regler om reklamation och undersökningsplikt. Domstolen konstaterade att lackeringen av virket innebar att omständigheterna motiverade en undersökning av om virket var felfritt, och att det saknade betydelse att återförsäljaren hade låtit en underleverantör ta emot virket från början. De aktuella felen – hyvelskador och kvistförekomst – skulle ha märkts redan vid en enkel okulär besiktning i samband med mottagandet eller senast vid lackeringen. Eftersom det rörde sig om en näringsidkare som köper varor för omsättning borde reklamation ha kunnat ske inom några dagar. Högsta domstolen fann därmed att reklamationen inte hade skett inom skälig tid, varför återförsäljaren förlorade sin rätt att åberopa felen. Avgörandet kan läsas här.

HD: "Pontonbryggan", T 3017-24, 2025-06-05

Bakgrunden till målet var att åtta privatpersoner gemensamt ägde en pontonbrygga som behövde förankras vid en strand. En av delägarna fick i uppdrag att beställa tjänsten från ett bolag. Efter att avtal hade ingåtts uppkom frågan inför Högsta domstolen vem som var avtalspart i förhållande till tjänsteleverantören. Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att utgångspunkten är att den som sluter ett avtal gör det i eget namn. Om en mellanman inom ramen för sin fullmakt ingår ett avtal, och tredje man inser eller borde inse att avtalet ingås för någon annans räkning, blir mellanmannen däremot inte bunden av avtalet. Högsta domstolen framhöll vidare att det i många situationer spelar mindre roll för tredje man vem som är huvudman, och att det av omständigheterna kan framgå att tredje man accepterar att bli bunden gentemot den eller dem som mellanmannen har behörighet att företräda. Högsta domstolen fann att tjänsteleverantören inte fäst någon egentlig vikt vid vem som var huvudman, och att bolaget därför fick anses ha godtagit att bli bundet i förhållande till de personer som mellanmannen var behörig att företräda, det vill säga bryggägarna. Avgörandet kan läsas här.

HD: "Rydbergs", T 5715-24, 2025-05-26

Målet avsåg klander av en skiljedom enligt 34 § lagen om skiljeförfarande. Frågan inför Högsta domstolen var under vilka förutsättningar det är möjligt att besluta om partiellt upphävande av en skiljedom. Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att en skiljedom som klandras inte bör upphävas i större utsträckning än vad som är nödvändigt. Om en klandergrund endast avser vissa delar av en skiljedom måste det därför bedömas om dessa delar kan särskiljas från skiljedomen i övrigt. Om ett sådant särskiljande inte är möjligt kan skiljedomen endast upphävas i sin helhet. Vid bedömningen ska, enligt Högsta domstolen, särskild hänsyn tas till vilken betydelse en kvarstående del av skiljedomen skulle få för en parts möjlighet att få en ny prövning av den del som eventuellt upphävs. Om den kvarstående delen på grund av res judicata (s.k. negativ rättskraft) skulle hindra en ny prövning, bör delarna inte anses som särskiljbara. I det aktuella målet konstaterade Högsta domstolen att de klandrade och icke-klandrade delarna av skiljedomen inte var särskiljbara. Skiljedomen kunde därmed endast upphävas i sin helhet. Eftersom klanderkäranden emellertid endast hade yrkat på ett partiellt upphävande, ogillades talan. Avgörandet kan läsas här.

HD: "Blue Gas Holding", T 555-24, 2025-05-26

Målet avsåg ogiltigförklaring av en skiljedom enligt 33 § lagen om skiljeförfarande. Bakgrunden var att fem investerare hade fått sina skadeståndsanspråk ogillade i ett skiljeförfarande mot republiken Polen. Efter att hovrätten ogiltigförklarat hela skiljedomen överklagade Polen och gjorde gällande att skiljedomen, såvitt avsåg den investerare som inte var unionsmedborgare, skulle upprätthållas. Frågan inför Högsta domstolen var under vilka förutsättningar en skiljedom kan ogiltigförklaras endast delvis. På motsvarande sätt som i det ovannämnda Rydbergs-avgörandet konstaterade Högsta domstolen att det avgörande är om de delar av skiljedomen som träffas av ogiltighetsgrunden kan särskiljas från de delar som inte gör det. I det aktuella målet fann Högsta domstolen att inget talade för att de övriga investerarnas möjlighet att få till stånd en ny prövning skulle påverkas av att den del av skiljedomen som avsåg investeraren utan unionsmedborgarskap upprätthölls. Domstolen konstaterade därför att skiljedomen inte skulle förklaras ogiltig i den del den avsåg denne investerare. Avgörandet kan läsas här.

HD: "Dreamhost", PMT 7965-24, 2025-05-21

Högsta domstolen hade att pröva om två filmbolag hade rätt till ersättning för ideell skada eller annan icke-ekonomisk skada sedan en man gjort filmverk tillgängliga utan tillstånd från rättighetshavarna och därefter dömts för upphovsrättsintrång. Högsta domstolen konstaterade att juridiska personer endast i undantagsfall kan tillerkännas ersättning för ideell skada. Det krävs då, enligt Högsta domstolen, att det finns en tillräckligt nära koppling mellan den juridiska personen och upphovsmannen till verket. Domstolen framhöll vidare att upphovsrättslagen visserligen ger utrymme för ersättning för annan icke-ekonomisk skada även i andra fall än när det handlar om lidande eller annat förfång. I det aktuella fallet fann Högsta domstolen dock att någon sådan nära koppling mellan filmbolagen och upphovsmännen inte förelåg, varför ersättning för ideell skada motsvarande lidande eller annat förfång inte kunde komma i fråga. De omständigheter som bolagen hade åberopat var, enligt Högsta domstolen, av allmän karaktär och utgjorde inte sådana omständigheter som kunde motivera ersättning för annan än rent ekonomisk skada. Avgörandet kan läsas här.

HD: "CashCom", T 8723-23, 2025-05-15
(Hans Renman på Schjødt är konkursförvaltare i CashCom)

I målet hade Högsta domstolen att pröva om en person som inte varit formell styrelseledamot, men som agerat som faktisk företrädare, kunde åläggas personligt betalningsansvar enligt 25 kap. 18 § första stycket aktiebolagslagen. Enligt Högsta domstolen är det avgörande för att någon ska anses vara en faktisk företrädare att personen har en sådan maktposition att han eller hon i realiteten utövar ett bestämmande inflytande över bolagets verksamhet. Högsta domstolen konstaterade att det finns tillräckliga skäl för att låta bestämmelsen om personligt betalningsansvar tillämpas även på den som är faktisk företrädare, men att denna möjlighet måste användas med försiktighet. Den kan endast komma i fråga när det kan konstateras att personen faktiskt har haft en sådan position att han eller hon bestämt vilka åtgärder som skulle vidtas eller underlåtas. Högsta domstolen fann att personen i det aktuella fallet hade utövat ett sådant bestämmande inflytande över bolagets verksamhet att han hade varit faktisk företrädare för bolaget under medansvarsperioden. Avgörandet kan läsas här.

HD: "Uteslutningen ur bolaget", T 2839-24, 2025-04-29

Bakgrunden till målet var att två av fyra bolagsmän hade begärt att de andra två skulle uteslutas ur bolaget på den grunden att det fanns likvidationsgrunder hänförliga till dem. Frågan i Högsta domstolen var om flera bolagsmän kunde uteslutas ur bolaget samtidigt och huruvida det var förenligt med kravet på att övriga bolagsmän skulle vara ense om uteslutningen enligt 2 kap. 30 § lagen om handelsbolag och enkla bolag. Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att lagrummets syfte var att undvika onödiga likvidationer och att det var förenligt med detta syfte att flera bolagsmän skulle kunna uteslutas samtidigt. Högsta domstolens slutsats var således att kravet i 2 kap. 30 § på att övriga bolagsmän ska vara ense för att uteslutning ska kunna ske inte omfattar de bolagsmän som har begärts uteslutna, under förutsättning att de har en likvidationsgrund hänförlig till sig. Avgörandet kan läsas här.

HD: ” Servitutet i Lysvik”, T 4497-23, 2025-04-10

Frågan i Högsta domstolen var om mark- och miljödomstolen var förhindrad att ändra ett servitut till att avse endast överfart för gångtrafik, efter att domstolen i en tidigare dom hade bedömt att det saknades förutsättningar för ett sådant servitut. Högsta domstolen konstaterade att mark- och miljödomstolen som utgångspunkt var bunden av sin bedömning i den tidigare domen. Särskilda omständigheter kan dock bryta igenom denna bundenhet. Exempel på sådana omständigheter är enligt Högsta domstolen att domstolen vid den tidigare prövningen gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning, att ett allvarligt handläggningsfel har förekommit, eller att det efter återförvisningen har framkommit nya omständigheter som rimligen skulle ha lett till ett annat ställningstagande om de varit kända tidigare. I det aktuella fallet fann Högsta domstolen att det inte förelåg några omständigheter som utgjorde skäl att frångå bundenheten. Mark- och miljödomstolen var därför förhindrad att besluta om ändring av servitutet. Avgörandet kan läsas här.

T 9836-24, 2025-09-29 
(Hans Renman, Carl Rother-Schirren och Jenny Sjöberg på Schjødt företräder den part som beviljats prövningstillstånd)

Målet omfattar ett stort antal frågor om styrelseledamöters och revisorers ansvar enligt aktiebolagslagen. Bland annat följande frågor kan noteras: (i) huruvida skadeståndsreglerna kan tillämpas i en situation där det förekommit olagliga värdeöverföringar; (ii) medverkansansvarets omfattning; och (iii) förutsättningarna för jämkning avseende en underförsäkrad revisor.    

T 8371-24, 2025-09-01 

I målet aktualiseras frågor om orsakssamband och hypotetiska händelseförlopp vid skadestånd på grund av avtalsbrott. Även bevisrättsliga frågor berörs.

T 588-25, 2025-06-09

Målet avser bland annat frågan om en licensgivare haft rätt att häva ett licensavtal till följd av att licenstagaren använt licensföremålet för annat ändamål än vad som avtalats.

Ö 2112-25 och Ö 2110-25, 2025-06-09

Målet rör frågan om svensk domsrätt i konkurssammanhang och analoga tillämpningar av rättegångsbalkens bestämmelser (10 kap.) i sådana situationer. Vidare aktualiseras frågan om var ett avtal träffas i den mening som avses i 10 kap. 4 § rättegångsbalken.

FT 8543-24, 2025-05-26

I målet aktualiseras frågan om en fastighetsmäklares felaktiga uppgift kan tillskrivas säljaren inom ramen för en prövning av huruvida fel föreligger i fastigheten enligt 4 kap. 19 § jordabalken.