Intressanta avgöranden och prövningstillstånd från andra kvartalet 2026

HD: "MFN-klausulen", T 9380-24, 2026-06-26

Målet rörde frågan om en skiljenämnds behörighet att pröva en investeringstvist. En georgisk-brittisk person påkallade skiljeförfarande mot Georgien vid Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (SCC). Investeringsskyddsavtalet mellan Georgien och Storbritannien föreskriver att tvister ska prövas vid ICSID, men eftersom den enskilde även är georgisk medborgare hindrar ICSID-konventionen honom från att inleda ett sådant förfarande mot sin egen stat. Som grund för SCC-nämndens behörighet åberopade han i stället MFN-klausulen i artikel 3 i det brittisk-georgiska avtalet i förening med tvistlösningsbestämmelsen i artikel 10 i investeringsskyddsavtalet mellan Georgien och den belgisk-luxemburgiska ekonomiska unionen (BLEU), vilket ger investerare rätt att välja mellan ICSID, ICC i Paris eller SCC. Svea hovrätt fann att MFN-klausulen inte kan grunda sådan behörighet. HD undanröjde hovrättens dom. HD uttalade att MFN-klausulen i artikel 3 uttryckligen omfattar artiklarna 1–11 i det brittisk-georgiska avtalet, däribland artikel 8 om tvistlösning, och att en stat principiellt kan lämna sitt samtycke till skiljeförfarande även genom en MFN-klausul i förening med ett jämförelsefördrags tvistlösningsbestämmelse. HD konstaterade vidare att BLEU-avtalets tvistlösningsmekanism är mer förmånlig sett i sin helhet, eftersom den ger investerare valmöjlighet mellan flera forum. HD uttalade också att när MFN-klausulen tillämpas gäller jämförelsefördraget i sin helhet – investeraren måste därför uppfylla samtliga villkor i artikel 10 i BLEU-avtalet, däribland kravet på en detaljerad skriftlig underrättelse och iakttagande av en sexmånadersfrist. Eftersom hovrätten inte prövat om dessa krav var uppfyllda återförvisades målet dit för fortsatt behandling. Avgörandet kan läsas här.

HD: "Kungörelsen på Jungfruöarna", Ä 8221-25, 2026-06-16

Frågan i målet var om kungörande enligt lösöreköplagen kan ske i en utländsk tidning när säljaren har hemvist utomlands. Ett bolag hade förvärvat markstationsutrustning av ett bolag med säte på Brittiska Jungfruöarna inom ramen för ett sale-and-leaseback-upplägg, varvid utrustningen skulle kvarbli hos säljaren i Sverige. Kungörelse om köpet infördes i The Virgin Islands Daily News och köparen ansökte om registrering av köpeavtalet hos Kronofogdemyndigheten. Ansökan avslogs av såväl Kronofogdemyndigheten som tingsrätten och hovrätten, med motiveringen att kungörandet måste ske i en svensk ortstidning. HD ändrade beslutet. HD uttalade att kungörelsekravet i lösöreköplagen gäller oberoende av var säljaren har hemvist och att lagen inte gör någon skillnad mellan svenska och utländska säljare. De förarbetsuttalanden till kungörandelagen från 1977 som talade för ett krav på svensk tidning gjordes i ett annat samhällsklimat, avser primärt kungörelser som myndigheter ombesörjer och ska inte ges avgörande vikt när enskilda ombesörjer kungörande. Att upprätthålla ett krav på svensk tidning skulle dessutom omöjliggöra registrering av lösöreköp med utländska säljare och i vissa fall stå i konflikt med EU-rättens förbud mot diskriminering och restriktioner för kapitalrörelser. HD fastslog därför att när säljaren har hemvist utomlands ska kungörande ske i en ortstidning på säljarens hemort i utlandet, varvid köparen har att ge in tillräcklig utredning om att tidningen uppfyller kungörandelagens krav – vilka bör tillämpas med en viss generositet. I det aktuella fallet ansågs The Virgin Islands Daily News uppfylla dessa krav, varför ansökan om registrering bifölls. Avgörandet kan läsas här.

HD: "Pink Nectarine", Ä 9632-24, 2026-04-09

Målet rörde frågan om tillsynsmyndigheten – Kronofogdemyndigheten – kan begära domstolsprövning av en rekonstruktörs ersättningsanspråk efter det att företagsrekonstruktionen har upphört till följd av konkurs. Pink Nectarine Health AB försattes i konkurs drygt två veckor efter rekonstruktionsbeslut, varpå ärendet om företagsrekonstruktion skrevs av. Kronofogdemyndigheten begärde därefter tingsrättens prövning av rekonstruktörens arvode, vilket tingsrätten beviljade och satte ned. Hovrätten undanröjde tingsrättens beslut och avvisade begäran med motiveringen att lagen om företagsrekonstruktion inte ger tillsynsmyndigheten rätt att initiera en sådan prövning efter att rekonstruktionsärendet avslutats. HD fastställde hovrättens beslut. HD uttalade att när gäldenärsföretaget försätts i konkurs upphör företagsrekonstruktionen direkt utan rättens beslut, att detta skapar en ny rättslig situation som styrs av konkurslagen och att tillsynsmyndighetens befogenhet att begära rättens prövning av rekonstruktörens ersättningsanspråk därigenom har spelat ut sin roll. Ersättningsanspråket ska i stället hanteras inom ramen för konkursen. HD avslog även rekonstruktörens yrkande om ersättning för rättegångskostnader med hänvisning till att tillsynsmyndigheten inte är en enskild part och att reglerna om kostnadsansvar i ärendelagen förutsätter att motparterna är enskilda. Avgörandet kan läsas här.

HD: "Vindsvåningen", T 4847-24, 2026-04-01

Målet rörde frågan om en domstol är skyldig att beakta skriftliga handlingar som en part hänfört sig till sakframställningsvis – utan att formellt åberopa dem som bevisning – när handlingarnas innehåll är ostridigt. Tvisten gällde huruvida en vindsvåning som färdigställts avvikit från avtalet. Bolaget gav in en stor mängd handlingar, däribland mejlkorrespondens, utan att åberopa dessa som bevisning, med motiveringen att innehållet var ostridigt. Tingsrätten behandlade handlingarna som processmaterial och beaktade dem. Hovrätten förklarade däremot att handlingar som presenteras enbart sakframställningsvis endast utgör påståenden om de bevisfakta som framgår av dem och att domstolen inte kan värdera deras innehåll i förhållande till tvistiga rättsfakta – varför hovrätten inte lade handlingarna till grund för sin prövning. HD undanröjde hovrättens dom och återförvisade målet. HD uttalade att domstolens skyldighet enligt 35 kap. 1 § och 17 kap. 2 § rättegångsbalken att beakta vad som förekommit i målet inte är beroende av om en omständighet har förts in genom åberopad bevisning eller på annat sätt – det avgörande är om den utgör processmaterial. HD uttalade vidare att om innehållet i en handling är ostridigt ska detta, under förutsättning att handlingen förs in i målet exempelvis sakframställningsvis, läggas till grund för prövningen såsom en erkänd omständighet enligt 35 kap. 3 § rättegångsbalken. Domstolen kan inom ramen för sin processledning ha anledning att verka för att handlingar åberopas som bevisning – i synnerhet om de tillmäts direkt betydelse för tvistiga omständigheter – men har inget allmänt officialansvar att klassificera ingivna handlingar. Eftersom motparten inte hade ifrågasatt handlingarnas äkthet och hans inställning inte kunde förstås på annat sätt än att handlingarna var ostridiga, utgjorde hovrättens underlåtenhet att beakta dem ett rättegångsfel som kunde antas ha inverkat på utgången. Avgörandet kan läsas här.

Svea HR: T 4322-24, 2026-06-16

Målet rörde en talan av Concent Holding AB (publ) (CHAB) mot KPMG AB och dess revisor avseende bristtäckningsansvar enligt 17 kap. aktiebolagslagen (ABL) och skadeståndsansvar enligt 29 kap. ABL. CHAB påstod att bolaget i september 2014 förvärvat aktierna i Concent Utveckling Holding AB till ett överpris om drygt 492 miljoner kr och att revisorn medverkat till fastställandet av en oriktig balansräkning som legat till grund för verkställandet av värdeöverföringen. Hovrätten uttalade inledningsvis att 17 kap. ABL:s bestämmelser om återbärings- och bristtäckningsansvar inte utgör en exklusiv reglering och att skadeståndsreglerna i 29 kap. ABL kan tillämpas kumulativt. Bristtäckningsansvar enligt 17 kap. 7 § ABL kunde dock inte aktualiseras, eftersom hovrätten fann att en olaglig värdeöverföring i form av ett aktieköp fullbordas och verkställs redan när aktieöverlåtelseavtalet ingås och prestationerna utväxlas, dvs. när köparen tillträder aktierna och överlämnar reversen till säljaren. De amorteringar på reversskulden som skedde under år 2015 och som CHAB åberopade som verkställandet av värdeöverföringen påverkar inte bolagets balansräkning och utgör därför inte ett verkställande i lagens mening. I skadeståndsdelen fann hovrätten att CHAB inte styrkt att förvärvet skett till överpris. CHAB:s bevisning vilade i huvudsak på en värdering vars slutsats om ett marknadsvärde om högst 8 miljoner kr ansågs förenad med betydande osäkerheter och motbevisades av flera omständigheter. Käromålet ogillades. Avgörandet kan läsas här.

Stockholms tingsrätt, Patent- och marknadsdomstolen: PMT 1860-22, 2026-07-01

Målet rörde en skadeståndstalan enligt konkurrensskadelagen ((2016:964) från Klarna Technologies AB (tidigare PriceRunner International AB) mot Alphabet Inc., Google LLC och Google Sweden AB (Google) till följd av Googles missbruk av dominerande ställning på marknaden för allmänna söktjänster i Sverige, Danmark och Förenade kungariket. Bakgrunden var Europeiska kommissionens beslut den 27 juni 2017 i ärende AT.39740 Google Shopping där kommissionen fann att Google hade missbrukat sin dominerande ställning genom att på sin allmänna sökresultatsida placera och presentera sin egen prisjämförelsetjänst (CSS) mer fördelaktigt än konkurrerande CSS:er. Beslutet fastställdes av tribunalen 2021 och EU-domstolen i september 2024 (C-48/22 P). PriceRunner yrkade ersättning för utebliven vinst under den period som omfattades av kommissionens beslut samt under efterföljande period fram till den 31 december 2023 och därefter för kvardröjande skada.

Patent- och marknadsdomstolen förpliktade Google att betala 950 000 000 GBP, 675 000 000 DKK och 1 142 000 000 kr i kapitalbelopp jämte betydande upplupen ränta enligt svensk respektive engelsk rätt, totalt ca 14,3 miljarder kr. Domstolen fann sig bunden av kommissionens beslut till och med den 27 september 2017 med stöd av artikel 16 i förordning 1/2003 och konstaterade att bundenheten även omfattar de skäl som har omedelbar relevans för beslutets operativa del. För tiden därefter fann domstolen att Googles modifieringar av dess Shopping Unit inte hade fått missbruket att upphöra och att överträdelsen fortsatt fram till och med den 31 december 2023. För perioden efter kommissionens beslut lade domstolen i huvudsak den analytiska ramen från kommissionens beslut (produktmarknadsdefinition, dominans, missbrukets karaktär, avsaknad av objektivt godtagbara skäl) till grund för sin bedömning och undersökte om utvecklingen efter beslutet inneburit någon väsentlig förändring. Beträffande kravet på uppsåt eller oaktsamhet fann domstolen att Google agerat uppsåtligen under den tid som omfattades av kommissionens beslut och i vart fall av oaktsamhet för tiden efter modifieringarna. Att modifieringarna utformats i dialog med kommissionen och att någon formell tillsynsåtgärd inte vidtagits mot Google under denna period medförde inte att agerandet var ursäktligt. Eftersom PriceRunner endast fick framgång med omkring en fjärdedel av det yrkade beloppet förpliktades bolaget att ersätta hälften av Googles rättegångskostnader.

Domen är, såvitt känt, det största skadeståndet i konkurrensmål som utdömts av en svensk domstol och kan förväntas överklagas till Patent- och marknadsöverdomstolen. Avgörandet kan läsas här.

Stockholms tingsrätt: T 10807-24, 2026-06-17

Målet rörde ett skadeståndsanspråk från Humana Assistans AB mot staten. Bakgrunden var att IVO i januari 2023 återkallade bolagets tillstånd att bedriva verksamhet med personlig assistans, ledsagarservice, avlösarservice och hemtjänst. IVO grundade beslutet på att Humana Assistans och dess företrädare inte uppfyllde lämplighetskravet i LSS och SoL, bland annat på grund av återkommande brister avseende anmälningsskyldighet, förvaltning av allmänna medel samt anordnar- och arbetsgivaransvar. Bolaget överklagade beslutet till förvaltningsrätten som biföll överklagandet och upphävde IVO:s beslut i juni 2023. Humana Assistans väckte därefter talan mot staten vid Stockholms tingsrätt och yrkade skadestånd om drygt 273 miljoner kr.

Tingsrätten ogillade käromålet i sin helhet. I fråga om skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen konstaterade tingsrätten att IVO:s handläggning och beslut inte utgjort fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Detta gällde såväl handläggningen av tillsynsärendet som de materiella bedömningarna i återkallelsebeslutet, beslutet att återkalla tillståndet utan föregående föreläggande och den korta avvecklingsfristen om tio dagar. Tingsrätten betonade att det rörde sig om bedömningsfrågor inom ramen för myndighetens vida bedömningsutrymme och att IVO motiverat sina ställningstaganden på ett rimligt sätt. Vad gällde skadeståndsansvar enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen fann tingsrätten att IVO:s beslut varken inneburit en otillåten inskränkning av Humana Assistans äganderätt enligt artikel 1 i Europakonventionens tilläggsprotokoll 1 eller av bolagets näringsfrihet enligt 2 kap. 17 § regeringsformen. Slutligen ogillades även bolagets yrkande om ersättning för rättegångskostnaderna i förvaltningsprocessen på samtliga tre grunder som åberopats – direkt tillämpning av rätten till en rättvis rättegång, försumlig myndighetsutövning respektive kränkning av rätten till ett effektivt rättsmedel. Humana Assistans förpliktigades att ersätta statens rättegångskostnader med 3,5 miljoner kr. Avgörandet kan läsas här.

T 4131-25, 2026-04-13

I målet – där parterna ingått ett avtal om en kommersiell tjänst – aktualiseras frågan om vad som utgör en direkt respektive indirekt skada.

Ö 8944-24, 2026-04-20

Målet gäller frågan om en bostadsrättsförening i eget namn har rätt att väcka talan om skadestånd till föreningen mot tidigare styrelseledamöter när det på årsstämman beslutats om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna, men en minoritet som bestod av mer än en tiondel av de röstberättigade i föreningen röstade mot ansvarsfrihet.

T 6454-25, 2026-06-08

I målet aktualiseras frågan om vilket beviskrav som gäller för en civilrättslig talan om skadestånd i anledning av brott.