KO:s grupptalan mot DNB

Med anledning av domen har Konsumentombudsmannen ("KO") nu begärt att ARN ska rekommendera DNB att återbetala de belopp som konsumenter överdebiterats genom tillämpning av den ogiltiga klausulen. KO:s talan omfattar cirka 50 000 privatleasingavtal under perioden maj 2020–februari 2023. En eventuell återbetalningsskyldighet för DNB bedöms uppgå till flera miljarder kronor. 

DNB erbjuder konsumenter privatleasing av personbilar. Under 2022–2023 tillämpade DNB följande standardvillkor som gav banken rätt att ensidigt justera månadsavgiften vid bland annat förändrade räntor och upplåningskostnader: 

Om räntan på den penningmarknad där Leasegivaren refinansierar sin verksamhet ändras, om Leasegivarens upplåningskostnader ändras eller om Leasegivarens kostnadsbild ändras som en följd av lagstiftning, kreditpolitisk åtgärd eller annan anledning som Leasegivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks äger Leasegivaren rätt att ändra leasingavgiften. En sådan anledning är bl a om Leasegivarens kostnader för kapitaltäckning skulle komma att ändras. Om räntan på den penningmarknad där Leasegivaren refinansierar sin verksamhet är/blir negativ äger Leasegivaren rätt att bibehålla leasingavgiften.

KO väckte talan i PMD och yrkade att DNB vid vite skulle förbjudas att använda prisjusteringsklausulen.

Konsumentskyddet på området bygger i stor utsträckning på EU-rätt, särskilt avtalsvillkorsdirektivet från 1993.¹Direktivet omfattar standardvillkor i avtal mellan konsument och näringsidkare och har införlivats i svensk rätt, dels inom ramen för generalklausulen i 36 § avtalslagen, dels genom avtalsvillkorslagen. ^{2 3}

Enligt 3 § avtalsvillkorslagen får PMD förbjuda en näringsidkare att använda ett standardvillkor om det, med hänsyn till pris och övriga omständigheter, är oskäligt och förbudet är motiverat från allmän synpunkt.

De svenska bestämmelserna ska tolkas i ljuset av avtalsvillkorsdirektivet och EU-domstolens praxis, där ett flertal av målen rört skäligheten av just olika räntevillkor. 

Enligt artikel 3 i direktivet är ett standardvillkor oskäligt om det, i strid mot kravet på god sed, medför en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till konsumentens nackdel. Vid bedömningen ska domstolen jämföra med den nationella rätt som hade tillämpats om parterna inte hade avtalat om villkoret.⁴

PMD:s bärande skäl för att standardvillkoret var oskäligt var att det brast i transparens. Enligt PMD måste det tydligt framgå vilka faktorer som den rörliga månadsavgiften baseras på. Konsumenten ska utifrån detta ha en faktisk möjlighet att åtminstone uppskatta hur avgiften kan förändras vid ändrade marknadsräntor. Enligt PMD:s bedömning saknade DNB:s villkor sådana uppgifter.

Även om konsumentkreditlagen inte är direkt tillämplig på privatleasingavtal⁵ jämförde PMD villkoret med 17 § andra stycket konsumentkreditlagen, som anger att räntesatsen får ändras till konsumentens nackdel endast i den utsträckning det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade upplåningskostnader eller andra kostnadsökningar som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks.

PMD fann att standardvillkoret avvek från konsumentkreditlagen på flera punkter:

• För vaga begrepp: "Kreditpolitisk åtgärd" är ett vidare begrepp än lagtextens "kreditpolitiskt beslut", och "annan anledning" är för oprecist jämfört med "andra kostnadsökningar".
   
• Saknad proportionalitetsbegränsning: Villkoret saknade begränsningen att ränteförändring endast får ske "i den utsträckning det motiveras av" de uppställda villkoren.
   
• Bristande ömsesidighet: Villkoret var inte tillräckligt tydligt om att ränteändringar ska tillämpas på samma sätt till konsumentens förmån som till nackdel.⁶
   

Mot bakgrund av detta fann PMD att prisjusteringsvillkoret var oskäligt och skulle förbjudas.

KO har nu med hänvisning till PMD:s dom begärt att ARN ska rekommendera DNB att återbetala de belopp som DNB överdebiterat konsumenterna genom den oskäliga prisjusteringsklausulen. En eventuell återbetalningsplikt bedöms omfatta flera miljarder kronor. 

KO:s talan grundar sig på EU-rätten. Rättsföljden av oskälighet är enligt artikel 6.1 i direktivet att standardvillkoret inte är bindande för konsumenten.⁷ Av EU-domstolens praxis följer att konsumentens rättsliga och faktiska situation ska återställas till den situation som konsumenten hade befunnit sig i om det oskäliga avtalsvillkoret inte hade förelegat.⁸ Detta innebär kort sagt att det oskäliga villkoret i princip aldrig har existerat (det är ogiltigt ex tunc) och att det inte heller får jämkas så att det blir skäligt, eftersom reglernas avskräckande effekt skulle motverkas om ett oskäligt villkor inte föll bort.⁹

Samtidigt gäller enligt den svenska regleringen att 36 § avtalslagen är tillämplig även på standardvillkor i avtal mellan konsumenter och näringsidkare. Bestämmelsen begränsas till viss del av 11 § i avtalsvillkorslagen som anger att omständigheter som inträffat efter avtalets ingående inte får beaktas till konsumentens nackdel. Någon motsvarande begränsning finns inte avseende avtalets innehåll och omständigheterna vid avtalets tillkomst. Den svenska lagregleringen överensstämmer alltså inte helt med EU-domstolens praxis. HD tycks dessutom så sent som 2017, angående ett konsumentavtal om överlåtelsebesiktning, ha ansett det möjligt att jämka ett oskäligt standardvillkor, låt vara att villkoret inte jämkades i det fallet.¹⁰ Hur ska ARN förhålla sig till detta?

Ytterligare en fråga är vilken rättsverkan PMD:s dom ska ges i ARN-ärendet. PMD:s bedömning kan ifrågasättas. DNB:s prisjusteringsklausul motsvarar i stort sett konsumentkreditlagens krav. Inget tyder på att DNB skulle ha justerat leasingavgiften på annat sätt än för att ta höjd för sina ökade finansieringskostnader, vilket motsvarar ändamålet med kraven i konsumentkreditlagen. Det är dessutom tveksamt om den genomsnittskonsument som tar ett lån som omfattas av konsumentkreditlagens bestämmelser har en reell möjlighet att uppskatta hur kostnaden för lånet förändras vid ändrade marknadsräntor.

Det kan också ifrågasättas om ARN är ett lämpligt forum för att pröva frågan. ARN är ett viktigt verktyg för att säkerställa konsumenters rättigheter, men det är ett forum med begränsningar. Särskilt vid prövning av mer komplicerade rättsfrågor och större tvister avseende finansiella tjänster. 

2014 lämnade Aktiespararna in en grupptalan mot Swedbank Robur till ARN. I det fallet gällde frågan huruvida Swedbank Roburs aktivt förvaltade fonder i praktiken hade fungerat som passivt förvaltade fonder och därmed borde ha haft en lägre förvaltningsavgift än den som spararna hade betalat. Även i det fallet avsåg grupptalan potentiellt miljardbelopp. ARN valde att inte ta upp ärendet till prövning, bland annat eftersom nämnden bedömde att det krävdes muntlig förberedelse och muntlig bevisning, vilket inte kunde komma på fråga hos ARN. 

Även KO:s grupptalan mot DNB aktualiserar komplicerade rättsliga frågor. Det kan inte uteslutas att det kommer krävas muntlig förberedelse och bevisning, eller att delfrågor behöver hänskjutas till EU-domstolen. 

Ett beslut i ARN kan dessutom få oförutsedda konsekvenser. Om DNB tappar i ARN och önskar få frågan grundligt prövad i domstol kan banken tvingas väcka fastställelsetalan mot de berörda kunderna. Att en bank tvingas väcka talan mot sina kunder är ett scenario som varken ARN eller KO lär eftersträva.

^{[1] Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal. 
[2] Lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.
[3] För vidare läsning, se t.ex. Bernitz i SvJT 2019 s. 679, Oklarhetsregeln och oskäliga avtalsvillkor: ny rättsutveckling för konsumentavtal.[4] EU-domstolens dom den 14 mars i mål C-415/11, Aziz, EU:C:2013:164, p. 67.[5] Det följer redan av kreditbegreppet att hyres- och leasingavtal inte omfattas. Är avsikten enligt avtalet att konsumenten ska bli ägare efter att ha betalat ”hyrorna” eller ”leasingavgifterna” är det dock fråga om ett kreditavtal oavsett benämningen, se prop. 2009/10:242 s. 41.
[6] För mer om ömsesidighet i, samt återbetalningskrav vid oskäliga, räntejusteringsvillkor i leasingavtal, se HD:s avgörande i Ränteskruven, NJA 2005 s. 142.
[7] Se även EU-domstolens dom den 26 april 2012 i mål C-472/10, Invitel, EU:C:2012:242, p. 34.
[8] EU-domstolens dom den 21 december 2016 i de förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Guitérrez Naranjo, EU:C:2016:980, p. 61.
[9] Se t.ex. Banco Español de Crédito, EU:C:2012:349, p. 69. Ett oskäligt villkor får under vissa förutsättningar ersättas med dispositiv rätt, se t.ex. EU-domstolens dom den 30 april 2014 i C-26/ 13, Kásler, p. 82 och 83. Denna undantagsregel framstår dock inte som tillämplig i det aktuella fallet. 
[10] NJA 2017 s. 113.}